Usch fy fan för mig. Jag sitter och klagar och klagar på att jag går upp i vikt och äter det ena efter det andra - MEN gör jag nåt åt det?`

NEEEJ det gör jag inte :( , och jag är så jäkla arg på mig själv för det. Precis varit ner till Kalle's fisk och käkat en fruit glass :) gott, men vad gjorde jag för små pengarna som vart över? Jo jag köpte mig en mini snickers och mini twix och en trocadero :( FAN och fy för mig.

-

Men nu får det fasen vara nog för mej, kan ju inte hålla på så här.

-

Och en annan sak. Jag hade rätt!

Vem har inte TOTAL förändrats? Hela klädstilen, hela han mår ju nästan illa av det. Vem fan har han gått och blivit egentligen? Trivs han med sig själv? Kan han fan inte göra, tycker synd om han och jag saknar han GAMLA stoffe, jag tror inte jag gillar den nya särskilt. För det var den nya som såra mig på ett sätt som jag aldrig trodde om han. Det är för jävligt att se någon förändras så som han och bli den han blivit. Han vill nog inte ens erkänna det, om han ens vet om det. Familjen, ja vad kan man säga, hans familj stöttar han (självklart) men är dom verkligen blinda eller? Han mår nog psysiskt dåligt, det kan man ju se när man kommer nära, hans temprament ja allt. Nothing seems to be right.

-

Sen en annan sak jag gått och funderat på, igår kväll så låg jag och tänkte på en person som gjorde intryck även om man träffa henne första gången, hon syndes. Man såg hennes utstrålning direkt, var som att man lärde känna henne fast man inte ens umgicks med henne. Hon försvann för fort, hon hann knappt sluta skolan, ens jobba innan hon rycktes bort. Jag gick i samma klass som henne i tre hela år, pratade med henne ibland, på msn, läste hennes blogg, såg henne varje dag stå och vänta på nån i klassen vid bussen. Och nu dom gånger jag åkt med skolbussen (men ska vidare) så är det som om jag ser henne där, vid trädet väntandes fast hon egentligen inte är där. Och ibland på stan så är det nån ibland som liknar henne och jag tror för en sekund att hon är tillbaka och när man inser sanningen, verkligheten då är det som om allt går i speed och man själv bara står där och fattar inte hur världen är så orättvis. Som jag sagt tidigare, ibland önskar jag att det hänt mig. Inte hon, hon var lycklig, hon var älskad hon hade en underbar pojkvän. Och jag blev lämnad av min, tog tillbaka han när han kröp tillbaka sen några månader senare på¨en kväll så bedrog han mig. Nån jag älskar så högt, nån jag var lycklig med bedrog mig med en annan, blev ihop med den andra, lämnade mig. Och nu sitter jag här helt tom och vet inte hur jag ska göra.

Vet inte vad jag vill jobba med, vet inte vad jag vill hålla på med. Känner mej tom och olycklig.

.

Förlåt men jag behöver få ur mig mina ständiga jobbiga tankar som kommer upp då och då. Fattar inte ens hur jag orkar vara kvar här, vill ju bara här ifrån.