Det är svårt att förklara egentligen, men just nu känner jag mej utnyttjad. Är det bara för att jag är så jävla snäll som jag blir utnyttjad? Allting i princip det här året verkar bara gå åt helvete. Min ekonomi har varit rent utav kass, varit skyldig pengar hela jävla tiden, och sen har vi studenten som blev en flopp för mej. Inget var som jag hoppats på, allt var bara skit. Sommaren började bra men slutade i skit det med. Sen dog en klasskamrat :( och sen tog mitt (som jag trodde var bra) förhållande slut utan minsta aning bara så där. Och efter det har jag mått rejällt piss. Och jag bodde i gävle för att lindra smärtan, att få komma bort ett tag och bara vara. Det hjälpte till en början men nu är allt jävla skit tillbaka. Antagligen så har jag förträngt allt bara för att slippa inse saker och ting och igår kväll så kom "verkligheten" så att säga tillbaka i ett nafs. Så nu är jag grinig, surig och väldigt nere IGEN!!

Ibland undrar jag om jag nånsin kommer bli lycklig igen? Om jag kommer bli så där riktigt glad igen, men det kommer väl dröja evigheter evigheters dit. HATAR att jag har starka känslor för han och att jag älskar han så inåthelvetes mycket :( för det gör allting bara svårare och mer smärtsamt. Som han känner ju inte på samma sätt för mej längre (har han ens gjort det, det senaste tiden?) då menar jag det senaste halv året. Var det mitt fel? Hade jag gjort nåt? Jag känner att allt är mitt fel, det är kanske jag som person. Jag är en stor jävla IDIOT som blir lurad om och om igen, för jag trodde att jag hade världens underbaraste pojkvän som älskade mej för den jag är och som sa hela tiden att han älska mej, att jag var den han ville vara med. Och att han skulle inte lämna mej men så plötsligt så lämnar han mej för någon annan. Hur fan tror ni det känns då? Speciellt när jag har så dåligt självföretroende och allt. Jag vet fan inte hur mycket mer jag kommer klara av, ett tag nu så har allt känts toppen, som om det var på väg till något bra men där hade jag visst fått allt om bakfoten. Jag är en stor jävle idiot som lurar mej själv att tro saker när det i själva verket inte är så.

Så frågan är: Betydde det här någonsin nånting för dej?

Var jag nåt jävla tidsfördriv tills du hitta något bättre?

Jag kan gå vidare men det kommer fan ta tid, jag hatar dej men älskar dej desto mer hur fan går det ihop? Jag kanske inte förtjänar dej  men jag tror att jag skulle (dum som jag är) ta tillbaka dej om den dagen kommer.

Alla säger åt mej att inte ta tillbaka dej, som då kommer det säkert bli samma visa igen, JA det kanske det blir, men vi bodde för tätt vi var ju fan dygnet runt med varann och det behöver väl fan inte bli så igen.

Och jag har velat sagt en sak till dej jävligt länge, och det är att du frestar mej som fan, det är du som får igång mej (om ni fattar vad jag menar) och det är jävligt svårt att hålla tillbaka. Och jag tycker att du har gått ner rejällt och fått kanske den kropp du velat ha men bara att du varit jävligt lat att du inte fixat till det. Du passar i det och du frestar mej rejällt. Och jag har inte hittat nån ny - hur fan ska jag kunna det? Kanske att jag försöker flörta med andra, kanske fixa strul men det kommer bara göra mej mer ledsen och jag hatar just nu att jag känner att jag vill vara med dej etc.

Varför ska jag må så jävla piss hela tiden? Snälla någon ta bort det och gör mej glad och lycklig igen.