Ibland vill jag bara försvinna, och nu vill jag det. Jag vill ha dej så jävla mycket men får inte, kan inte och jag har insett det och det gör att allt blir ännu jobbigare. Att sova utan dej är en pina, att se dej och jag känner hur gärna jag vill krama om dej, pussa dej så kan jag inte. Och att hela tiden strida i mot mina känslor är en kamp och jag orkar snart inte, krafterna håller på att ta slut. Jag kan inte vara en så kallad stora syster åt dej, det går inte. Som jag har aldrig sett dej som min bror, jag har sett dej som min pojkvän, den jag älskar mest av allt, den jag känt att jag kan prata med, vara mej själv med men nu står jag här och vet fan inte hur jag ska bete mej. Du kanske är mitt ex or whatever men jag kommer alltid älska dej oerhört fastän du sårat mej, jag har ju sårat dej med - men det är väl så kärlek är? Jag har suttit och deppat, och gör det väl av och till, men jag har fan svårt att gå vidare, du gjorde ett försök men verka inte ha funkat så värst. Jag är/var skit arg på dej för det, och du förstår nog varför. Det som jag trodde inte skulle hända, hände och jag är tillbaka på ruta ETT. Jag kan ha träffat nån, inte i verkligheten, men den personen verkar mest inne på en sak, SEX!!! Visst strula runt men jag är nog inte kapabel för det, jag måste fan vara den tråkigaste personen på jorden - jag menar, jag dansar inte, (bara om jag är själv och på super humör) men nån enstaka gång på krogen men jag sjunger inte, jag gör knappt dumma saker, jag skämmer inte ut mej jag vägrar göra vissa saker. Jaghatar att jag är sån jävla tråk måns. Inte undra på att jag blir lämnad, jag är tråkig, jag är en sån ... om jag skriver mer så kommer jag ju klassas som en dum idiot. Som sitter här och beklagar sej över livet osv men vad ska jag göra åt det? Sitter ju bara här vid datorn och gör INGENTING!