Vad ska man tycka?
Vad ska man känna?

Vad fan är meningen med livet? -Egentligen-

Jag fick för mej att kolla igenom Natalies bdb, och hon mådde piss, hon mådde bra och för varje bild tänkte jag: Hon kommer inte få uppleva nå mer, hon kommer inte få vara glad, hon kom aldrig iväg på den där resan med sin pojkvän. Jag kände inte Natalie men endå så känns det som om man gjorde det, är det för jag läste hennes blogg? För att vi gick i samma klass? Jag vet inte men jag vet att hon var en underbar person och jag kommer sakna henne fast jag aldrig var en del av hennes liv. Jag kommer tänka på henne varje gång jag ser en kladdkaka, eller kollar på SATC eller Greys ja sånt som var "viktigt" för henne <3 Nej fan, livet är bra orättvisst, hon dog en dum onödig tragiskt död en olycka som bara är så jävla dum. Jag kan inte fatta att det är hon än, fast det gått 6-7 veckor det går BARA inte.

Samtidigt så plågas jag av att i samma skede så blev jag lämnad av den jag älskar så oerhört mycket, den smärta du gav mej gör att jag ibland önskar att det var JAG som blev påkörd inte Nat, för hon hade så mycket mer än vad jag möjligen har. JA det är så jag tänker. Ingen förtjänar att dö. Men jag orkar knappt längre, vissa dagar är jag skit glad, på topp humör andra dagar så sitter jag bara och deppar ihop TOTALT. Just nu finner jag ingen egentlig mening med livet. När jag var med dej så kände jag mej glad, kände mej behövd, kände mej trygg så jävla trygg. Och även om du är en idiot som inte tänker så älskar jag dej. Jag vill ha tillbaka dej, jag drömmer om att du kommer till mej och kramar om mej, viskar att allt kommer bli bra igen. Är det bara en dröm, eller kan den bli verklighet? Jag kanske var FÖR mycket nu för slutet, och du kände dej instängd och vi fick aldrig nån riktig frihet från varann. Och jag var kanske för beroende av dej. Jag ville ha bekräftelse av dej HELA jävla tiden, och jag tror att det var nej ÄR på grund av mitt dåliga självföretroende. Fattar inte varför allt känns så jävla bra med dej,och att veta nån annan har dej plågar mej mer än någonsin. För Du hann inte ens smälta OSS och går vidare med en annan, att göra så är fel. Jag kan inte säga det till dej, för det kommer inte göra saken bättre. Men kan jag gå vidare? Kan jag hitta nån som gör mej trygg? Jag vill nästan ha den tryggheten NU jag vill ha kärlek, jag vill ha nånting.. Men Hur gör jag? 

Nej ett jobb, ett körkort och en bil det vore toppen - för med jobb så får jag inkomst, med körkort så får jag köra BIIL med bil så kommer jag nånstans. Först jobb det är viktigare,
Kanske ska ta och få färdigt det jävla CV så man kan skicka det med ansökningar.

Nej jag plågar mej själv så inihelvete I know IT och jag får skylla mej själv antar jag. 

//E