People always leave....
- För att vara ärlig så känns det nästan så.
Mamma dog, farfar dog. Dom bara rycktes bort från mig, från mitt liv, från oss alla.
Och Stoffe har varit så av och till med mig, han är med mig, lämnar mig, kommer tillbaka och lämnar igen.
Nu ska även mina två bästa vänner, mina kusiner flytta. Jag känner att dom är mina bästa vänner för dom har och vet nästan allt om mig, jag kan berätta saker för dom. Och den ena ska flytta till falun den andra till stockholm. Visst dom kommer ju inte va värst långt bort och jag kanske inte träffar dom så ofta men att veta att dom bara är några mil bort och att man eventuellt kan träffa dom när man i Gävle så är det ok. Men nu när dom flyttar så kommer det ju inte bli så. Jag menar inte att dom lämnar mig, det gör jag verkligen INTE. Mer att jag vill också sticka iväg, för när jag hade stoffe så var han min "positiva" pelare, som gjorde att jag orka att bo hemma. Nu när jag inte har han så känns det inte ens värt att försöka bo hemma. Jag vill bort ha något eget, men problemet är att jag inte har någon som helst ekonomi eller ens ett jobb.
-
Och jag verkar bara ha nån slags av otur nu med, för sen jag råka ha sönder syrrans lilla spegel som hamnat på golvet som jag inte såg och klev på... Så har jag inte haft turen med mig riktigt, som körningen i helhet har varit på nybörjar nivå helt plötsligt och jag sabbar mig nästan hela tiden och kommer av mig. Och sen idag när jag skulle plocka in maten i kylen så åkte locket av och all mat for ut över halva kylskåpe och golvet (i kylskåpet). och ja känner då att min tur inte är som den ska. Inget stämmer med mig riktigt.
-
Jag förlora min kärlek, och är ensam - jag vet inte ens hur jag ska gå vidare, när jag bara drömmer om han om nätterna och när jag vaknar så vill jag bara somna om. Vill nästan träffa nån ny och bli kär, då kanske jag glömmer...
Kommentarer
Trackback
