Idag så påmindes jag om hur lång tid det gått sen jag kom på han, sen det tog slut helt och hållet. Och jag har gråten i halsen, tårarna brännande bakom ögonlocken. Jag saknar han oerhört ibland och ibland så tänker jag bara vilken jävla idiot han är att han kastade bort allting på bara EN enda jävla kväll. Han valde en annan att dela sitt liv med och dumpade mig bara så där som om jag VI inte var värt ett piss. Jag blir så förbannad för jag vill ju vara hans och jag vet att det inte kan bli så igen, ändå så sitter jag här 5 jävla månader senare och ältar all jävla skit om och om igen. När fan kan jag få gå vidare? Jag vill bara släppa och MOVE ON! men det går inte och jag vet inte varför, kanske för att min familj (delar av den) på minner om han, typ tvingar mig att komma hem när dom vet att han är där med sin nya DÅ jag INTE vill vara där. Så varför ska dom tvinga mig till så mycket när jag inte orkar, kan jag inte få skapa mig ett liv här så jag kanske för en jävla gångs skull kommer över honom och kan släppa honom och bara ha han som en "kompis"?!

-

Förlåt för detta inlägg, för allt upprepande om och om igen men jag lovar att detta upprepas oftare i mitt lilla huvud än vad det upprepas här. Jag känner mig deppig :( och jag vet inte riktigt varför, men har fått tag på läraren på Högskolan i Gävle som jag hade i våras. Nu ska jag bara få tag på en annan ansvarig som kanske kan hjälpa mig att göra en tenta på den kursen tidigare än när dom egentligen ska ha. Så det ordnar sig med CSN :( men kan ju vara bra om jag får klart med den kursen med. Kan inte plugga så mycket om det jag börjat här har inte så mycket böcker, har lånat två böcker på bibblan som jag kan läsa iofs men inte något mer.

Nej om jag ska göra nåt mer uppmuntrande ;)